Lycka

 


Vi står där, mitt i skogen.
Hela dagen hade vindarna virvlat i pälsen,
men nu var det stilla lugnt stjärnklart & kallt.
Jag blickar upp mot en annan del av universum,
den del, som för honom är så självklar.
Men jag, jag måste ständigt
påminna mig själv.

Hans mörkbruna långa mammutpäls glänser
i topparna i månens blåsilvriga motljus.
Han andas ut små moln av varm ljuv hästandedräkt.
De stora mörka glittrande ögonen följer varje rörelse jag gör.
& vart jag än går så har jag en persikolen mule
som kittlar bakom mitt öra
& bolmar de där molnen
som en lätt dimma
runt mig.

Lycka.

mule

 

Älskade, älskade, lena mule.
Som drar av mig mössan.

Som älskar att rufsa i mitt hår.
Som buffar små moln av den ljuvaste
andedräkt mot min kind.
Som öppnar mina skosnören.
Som drar i mina dragkejdor.
Ibland doftar nyskördat hö
ibland garnbarr.
Som gör gulliga grimaser
när någon kliar skönt på
bringan 

& som gör mej så himla glad!

(:

snötäckta hästar & murgröna


Hennes blick talar ett tydligt språk,
snö & kyliga vindar är inte hennes kopp med te…

Hästarna däremot är lyckliga av att äntligen kunna röra sig fritt i hagen!
De är dessutom sjukt svåra att fotografera. Så fort jag kliver in i hagen har jag alla mularna uppe i ansiktet eller i kameralinsen. Någon som känner igen detta fenomen?

I slutet av november knipsade jag av ett par strängar murgröna från en kruka i köksfönstret. Jag stopppade dem i en flaska med vatten, mest för prydnad men jag hoppades innerligt att de skulle få rötter (trots fel tid på året för sånt),
så jag skulle kunna plantera dem.

& gissa om jag blev lycklig när jag såg att ganska långa rötter slagit ut!

Ha en fin fredag!


Snölängtan

 

Förra julen. På bilden, min systerson Markus.

Snön låg mjuk, fluffig & täckte hela landskapet. Hästarna plumsade runt i djupsnö
& de svala vinterpastellerna kröp fram på himlavalvet under den lilla stund
solljuset nådde fram till oss..

Men nu. Suck…
Mörkt & fruktansvärt halkigt.
Hagen är mer eller mindre som en skridskobana,
så jag till slut var tvungen att göra stigar med spån…

 Men på självaste julafton,
hade vi i alla fall ett tunt, tunt lager snö,
så Dogge & N kunde rida ut
& göra byn lite gladare.

God fortsättning, hörrni!

Ikran

 

Johanna undrade hur det går för mig & Ikran. Det är kanske fler som undrar?
Vi påbörjade ju inridningen i somras. Sedan har vi då & då spankulerat omkring i skogarna här i närheten. Inget mer avancerat än att han följer de stigar jag väljer, men att jag låter honom välja var på stigen han vill gå, för att inte ömma om hovarna.

Det är det jag menar med att rida på hästens villkor.

Om jag märker att min häst inte har roligt eller till och med smärta av det vi gör,
så måste det omedelbart ändras.
Inte fortsätta tvinga på för att jag vill det.
& eftersom hästar inte kan prata,
så måste vi vara lyhörda på deras signaler.

Till exempel vet jag inte hur ofta jag varit med om hästar som velat rymma från ridbanor.
Att de söker sig till öppningen med hopp om att kunna rymma.
Det är ett tydligt tecken på att det som görs på ridbanan
inte görs på hästens villkor.

Det betyder inte att man måste sluta rida hästen för alltid. Men att hästen man jobbar med behöver ordentligt med motivation, trygghet & glädje för att kunna slappna av
och ha roligt på ridbanan.

Jag lovar att återkomma med bilder framöver då kameran
& datorn samarbetar igen, till dess använder jag mig av mitt fotoarkiv.

Kommunicera

Kommunikation inom hästvärlden är sällan kommunikation.
Det är ofta order. Inte sant?

Tänk om man skulle kommunicera så med sina
barn, vänner, partner, grannar & kollegor.
Jisses. Man hade inte varit populär (:

Det vi behöver bättra oss med är att lyssna.
Det är den andra halvan i kommunikationen
som vi måste öppna oss för…

Men kanske många av oss är för rädda för att höra
vad de har att säga till oss?

Inridning -Uppsittning

 

Ja, inte var det någon större dramatik när Carolines syster, Josefine Letzner, skuttade vid Ikrans sida. Lugn & trygg stod han där, möjligtvis lite frågande vad det skulle var bra för (:

& tyckte nog att det var betydligt trevligare när hon väl satte sej upp på ryggen.

Lugn som en filbunke.
& han fortsatte lyssna till Carolines signaler nere på marken
medan han enkelt balanserade
med Josefine på sin rygg.

Båda tjejerna har bakgrund med Kraftskapande (akadmisk) ridkonst,
där man använder sig av små, små signler & utvecklar
en kroppsmedvetenhet, som man sällan utvecklar så långt
i ett tidigt stadium inom andra ridformer (vad jag vet).

Från att bara lyssna till Carolines signaler på marken,
började han även ta in & förstå Josefines signaler från ryggen.
Jag tror jag har en mycket smart häst.
Som Ä L S K A R beröm.
& mat.

(:

Medan vi sover

 

Ibland vaknar jag mitt på natten. Trasslar mej ur små barnhänder & varma lakan för att stiga upp & ta mej ett glas kallt vatten. Det händer aldrig att jag går förbi fönstret utan att titta ut till hagen. & jag blir lika förvånad varje gång jag ser hästarna aktiva mitt i natten.

Lugna, men aktiva.

Sover gör de som bäst på morgonsidan,
då jag har packat bilden med barn
& brummar iväg mot jobbet…

& dagdrömmer om en sovmorgon
med solvarma hästar i hagen

(:

Inridning -Ahaa..


Såhär i början handlar allt om förtroende.
Ikrans förtroende för Caroline. & det är roligt att se förvandlingen från igår,
till idag. Gårdagens dominans & nonchalans har sakta övergått till förtroende & tillit.
Men inte utan att testa henne. Om hon verkligen är med. Men det är hon.
Skärpt. Varje sekund. Till skillnad från mej.

Jisses, vad jag har att träna på…

& jag uppskattar såå hennes ödmjukhet.
Att inte överdosera med dominans.
& hur hon leker fram inlärningen,
där Ikran själv får klura ut hur han ska göra.

För inte var det lätt, för lilla hästhuvudet att förstå,
först vill hon ha “space” & man ska flytta sej när hon kommer emot,
sedan ska jag stå kvar när hon kommer åt min sida.

Men med hennes lugn, tålamod, kroppsspråk & godis lyckades hon!

Fortsättning följer…

(: