Secret Place

Energin har inte varit på topp senaste tiden. Viljan finns. Men energin har varit låg.
& slarvar med hälsan. I en ond cirkel. Vill så mycket. Men det blir bara pannkaka.
Ju mer jag tänker på allt jag ska fixa, desto längre ner halkar jag efter
med allt jag ska klara av känns det som.

Så står man där på ängen, som snart blir hästarnas bete.
Solen ligger lågt & färgar de klorofyllfyllda bladen till en lysande neonfärg.
Skogsduvornas hoande ger ett skönt soudtrack.

Jag börjar dra i tråden till hagen, som ligger som ett skatbo vid mina fötter. Det tar inte lång stund innan jag fastnar i en knut. Ganska snart inser jag att det inte går att stå & slita i den där knuten. Den kommer inte lösa sig. Jag måste dra i andra trådar. Det tar sin tid.
Ingen idé att hasta, det tar bara längre tid.

Mitt i detta ser jag kopplingen.
Jag måste lösa knutarna i livet framför mig en & en.
Låta dem ta sin tid. Inte slita, utan prova nya vägar,
för att komma fram & lösa upp.

Hoppade över yogan också.
När jag liksom behövde den som mest.

Men så hittade jag Prem Joshua´s musik på Spotify här om dagen.
& jag tror banne mig att det är det härligaste yoga-musiken jag har hört hittills.
Passar grymt bra för ashtanga-yoga, med sitt sköna flow.
Så tände jag min sista Goloka-Nagchampa
& yoga-mattan blev utrullad igen.

Lyssna & njut

Namaste, mina vänner!


På första bilden, Pralin, Saluki-flicka som jag fotade igår kväll. I bakgrunden, Muffin. 

 

ta emot & skicka vidare

Saker som jag lärt mig i livet. Oftast av erfarenhet. Läxor jag fått slängda i ansiktet som gamla sura trasor. Ibland genom andras erfarenhet. Eller som ord & budskap som helt enkelt bara faller framför mig när jag behöver dem.
Nu när jag liksom fattat,
att det bara är att ta emot budskapen.

& skicka vidare.

Klickade mig in till Kay Pollak & kände bara att jag måste kopiera detta stycke nedan & dela med mig. Kanske är det någon annan som också behöver de här orden..
& tänk om jag redan nu kan lära ut till mina barn att ha dessa ord i tankarna?

En människa som mår bra har aldrig behov av att ironisera,
förlöjliga eller förtrycka en annan människa.

Detta är ju helt sant. Varje gång jag själv är ironisk eller förlöjligande mot någon, så är det något problem jag har, som jag försöker hantera. Och varje gång du möter någon som är ironisk och förlöjligande, så vet du att framför dig står en människa som prövar att hantera något inom sig själv. Säg det inte till den andre! Behåll det tyst för dig själv och du kommer att se på honom eller henne på ett nytt och annorlunda sätt. Du ser på den andra människan med nya ögon! Framför dig står en människa som just nu inte mår bra.
All ironi och allt förlöjligande är i grunden ett desperat rop på hjälp.

Att se detta kan hjälpa dig att inte ta det personligt.
Det kan till och med hjälpa dig att tänka:
”Vad kan jag göra för att hjälpa den här människan?”

Kärlek till er!

 

förnimmelser av en annan värld

 


Jag har alltid älskat spökhistorier. Som när jag var liten & satt med i sällskap med vuxna & någon börjar berätta om märkliga upplevelser. & hur det visade sig att några andra också upplevt oförklarliga fenomen. Hur man analyserade & försökte hitta logiska svar.
Så himla spännande! Även om mina föräldrar försökte få mig att tro att det
“inte finns spöken”, så hade jag redan tidigt en annan uppfattning.
Att de finns & att de inte är farliga.
Vi behöver inte vara rädda.

Precis som med så mycket annat okänt som man är rädd för,
släpper rädslan när man öppnat sig.
& vill nyfiket lyssna…

Livet, livet…

 

Livet, livet..
Betraktar min dotter som snart går ut trean. Stora, lilla tjej.
Som till sinnet är så rackarns lik mig att jag ofta drar suckar med ett leende
& skakar på huvudet när jag inser att den kritik jag ger henne
är exakt samma jag borde ge mig själv,
eller de egenskaperna som får mitt hjärta att
bulta av stolthet är faktiskt sådana egenskaper
som jag är tillfreds med, hos mig själv.
Vi har samma svagheter & styrkor.

Men vi har olika liv.
Olika, men liknande utmaningar.
Hon i skollivet, jag i arbetslivet.
Hon snart nio, jag trettiofem.

& berättade jag att vår snart tre år gamla son är exakt som sin pappa till sinnet?
Att jag helt plötsligt ser min man & med nya ögon.
Får en djupare förståelse för mina svärföräldrar.
Livet, livet…

Vi har mycket kvar att lära.

Var var jag?

 


Liten bläddrar i fotoalbumet på iPaden.
Han hittar en hel drös gamla bilder från bröllop, resor, tivoli & andra festligheter.
Plötsligt så upptäcker han att alla i familjen är med på bilderna, utom han själv.

& så frågar han
“Men mamma, var var jag?”

Jag funderar lite.
Jag kunde ju inte säga att han inte fanns,
för det vet jag ju inte… (& jag tror ju att han fanns)
Men så klämmer jag fram
“Du var inte född ännu”

Han stannar upp. Funderar.
& tittar på mig med sina stora bruna ögon
“Men var var jag då?”

Åh, jag önskar såå att jag hade ett bättre svar än
“Jag vet inte”

Men vissa frågor är allt
lite klurigare
än andra…

Jag känner på mig att frågan kommer säkert poppa upp igen,
kanske har jag klurat fram ett bättre svar till då.

tillbaka blick

 

Ibland är det som att det förflutna vaknar från sin dvala.
Sådant man lämnat bakom sig för länge sedan, som suddats ut
& förvandlats till en vag dimma
men som plötsligt klarnar
& snubblar över en
igen…

För att spela upp olika scener ur minnesarkivet.
& gräva upp känslor man begravt
under nya erfarenheter.

Pussla om.
För att förstå, att allt det där
behövde jag.

Det där sökandet.
Där jag förförts av ritualer, radband, rökelse & kryddor
men där dubbelmoralen blev den sju meter långa sarin,
som sakta kramade ur tron på den genuina kärleken.

& hur jag kom tillbaka till ritualer, radband, rökelse & kryddor.
Men fri.
& alltid med huvudet på skaft.
Att inte svälja andras ord,
utan hitta mina egna.

& där sanning & kärlek har fått
en ny betydelse.

 

Lögn, sanning & en skatt


Här är skatten som jag berättade att jag hittade i mammas & pappas källare.
Ett herbarium som pappa sparat. En bok med hårda pärmar, gulnat
papper & blommar som är gamla, platta, oerhört sköra
& vackra, så sitt sätt.

Det finaste med detta herbarium är
att det finns en berättelse om min pappa
& hans tolv år äldre bror, Inge.

När pappa var 12 år fick han som uppgift från skolan att under sommaren 
samla blommor till ett herbarium, så fuskade han
& återanvände sin brors herbarium.

Han hade bara bytt ut etiketterna på sidorna,
för att det skulle se ut som att det var hans eget verk.
& var ganska imponerad över att hans bror gjort så fint herbarium.

Men det finns något med lögner,
som får oss illa till mods.
Innerst inne vill vi inte ljuga.

Innerst inne vill vi tala om sanningen.

För vi vet ju,
att den kommer hur som helst fram,
förr eller senare…

I min pappas fall,
var det inte svårt för hans magister att förstå
att det var Inge, som gjort jobbet med herbariumet.

& pappas ovilja att ljuga syns tydligt
på etiketten ovan, där han av misstag skrev Inge
istället för sitt eget namn.
& spåren av den gamla etiketten
syns väl på sidan…

De dryga 80 år gamla blommorna ligger kvar där,
men finns nu även i en egen mapp på min dator
om de skulle få för sig att multna bort en dag.

kunskap
sanning
kärlek

fundersamma suckar

 

Vinterljuset & de svala pastellerna när morgonsolen sakta
reser sej i horisonten… breathtaking!

Tänder ett ljus vid frukosten & tänker på min vackra färgsprakande kusin,
Kristina, som lämnade jordlivet i veckan.

Tankarna drar mot djupare karaktär,
osorterat med några fundersamma suckar,
men sluter mina ögon
kramar om den ljumma tekoppen
& känner innerlig
tacksamhet &
kärlek.

Fint så.