Livet, livet…

 

Livet, livet..
Betraktar min dotter som snart går ut trean. Stora, lilla tjej.
Som till sinnet är så rackarns lik mig att jag ofta drar suckar med ett leende
& skakar på huvudet när jag inser att den kritik jag ger henne
är exakt samma jag borde ge mig själv,
eller de egenskaperna som får mitt hjärta att
bulta av stolthet är faktiskt sådana egenskaper
som jag är tillfreds med, hos mig själv.
Vi har samma svagheter & styrkor.

Men vi har olika liv.
Olika, men liknande utmaningar.
Hon i skollivet, jag i arbetslivet.
Hon snart nio, jag trettiofem.

& berättade jag att vår snart tre år gamla son är exakt som sin pappa till sinnet?
Att jag helt plötsligt ser min man & med nya ögon.
Får en djupare förståelse för mina svärföräldrar.
Livet, livet…

Vi har mycket kvar att lära.

Var var jag?

 


Liten bläddrar i fotoalbumet på iPaden.
Han hittar en hel drös gamla bilder från bröllop, resor, tivoli & andra festligheter.
Plötsligt så upptäcker han att alla i familjen är med på bilderna, utom han själv.

& så frågar han
“Men mamma, var var jag?”

Jag funderar lite.
Jag kunde ju inte säga att han inte fanns,
för det vet jag ju inte… (& jag tror ju att han fanns)
Men så klämmer jag fram
“Du var inte född ännu”

Han stannar upp. Funderar.
& tittar på mig med sina stora bruna ögon
“Men var var jag då?”

Åh, jag önskar såå att jag hade ett bättre svar än
“Jag vet inte”

Men vissa frågor är allt
lite klurigare
än andra…

Jag känner på mig att frågan kommer säkert poppa upp igen,
kanske har jag klurat fram ett bättre svar till då.

tillbaka blick

 

Ibland är det som att det förflutna vaknar från sin dvala.
Sådant man lämnat bakom sig för länge sedan, som suddats ut
& förvandlats till en vag dimma
men som plötsligt klarnar
& snubblar över en
igen…

För att spela upp olika scener ur minnesarkivet.
& gräva upp känslor man begravt
under nya erfarenheter.

Pussla om.
För att förstå, att allt det där
behövde jag.

Det där sökandet.
Där jag förförts av ritualer, radband, rökelse & kryddor
men där dubbelmoralen blev den sju meter långa sarin,
som sakta kramade ur tron på den genuina kärleken.

& hur jag kom tillbaka till ritualer, radband, rökelse & kryddor.
Men fri.
& alltid med huvudet på skaft.
Att inte svälja andras ord,
utan hitta mina egna.

& där sanning & kärlek har fått
en ny betydelse.

 

Lögn, sanning & en skatt


Här är skatten som jag berättade att jag hittade i mammas & pappas källare.
Ett herbarium som pappa sparat. En bok med hårda pärmar, gulnat
papper & blommar som är gamla, platta, oerhört sköra
& vackra, så sitt sätt.

Det finaste med detta herbarium är
att det finns en berättelse om min pappa
& hans tolv år äldre bror, Inge.

När pappa var 12 år fick han som uppgift från skolan att under sommaren 
samla blommor till ett herbarium, så fuskade han
& återanvände sin brors herbarium.

Han hade bara bytt ut etiketterna på sidorna,
för att det skulle se ut som att det var hans eget verk.
& var ganska imponerad över att hans bror gjort så fint herbarium.

Men det finns något med lögner,
som får oss illa till mods.
Innerst inne vill vi inte ljuga.

Innerst inne vill vi tala om sanningen.

För vi vet ju,
att den kommer hur som helst fram,
förr eller senare…

I min pappas fall,
var det inte svårt för hans magister att förstå
att det var Inge, som gjort jobbet med herbariumet.

& pappas ovilja att ljuga syns tydligt
på etiketten ovan, där han av misstag skrev Inge
istället för sitt eget namn.
& spåren av den gamla etiketten
syns väl på sidan…

De dryga 80 år gamla blommorna ligger kvar där,
men finns nu även i en egen mapp på min dator
om de skulle få för sig att multna bort en dag.

kunskap
sanning
kärlek

fundersamma suckar

 

Vinterljuset & de svala pastellerna när morgonsolen sakta
reser sej i horisonten… breathtaking!

Tänder ett ljus vid frukosten & tänker på min vackra färgsprakande kusin,
Kristina, som lämnade jordlivet i veckan.

Tankarna drar mot djupare karaktär,
osorterat med några fundersamma suckar,
men sluter mina ögon
kramar om den ljumma tekoppen
& känner innerlig
tacksamhet &
kärlek.

Fint så.

minne för livet

 

Ute dalar snöflingorna & bäddar ett mjukt glittrigt täcke av snö.
Sist vi skottade snö var en stjärnklar kväll någon gång i november. Jag & dottern gjorde det tillsammans för hand. När vi var klara var vi för varma i kroppen för att gå in, så vi tog madrassen nedför backen & gick & pratade med hästarna en stund. När de hade pratat klart gick de iväg till sin mat & jag & dottern lade oss mitt i hagen på madrassen
& stirrade upp mot den stjärngnistrande himmelen.

Där låg vi. Jag & hon.
& pratade om livet,
om rädsla
om kärlek.
& naturligtvis
om drömmar & önskningar,
då stjärnfallen haglade över oss.

Ett sånt där minne som jag kommer bära i mitt bröst.
Varje vinter, när snötäcket är färdigbäddat
& stjärhimmelen gnistrar klart.

Vinterdimma

 

Bäddar in lyckliga minnen. Skratten från igår kväll ekar fortfarande i hjärtat.
En fest, med vänner, med alla olika kulörer & olika rytm i själen.
Samtalen. De djupa & de ytliga ligger kvar i luften,
precis som vinterdimman utanför fönstren.

Vänner i livet, liksom.

Barndomsvänner, som lämnat handavtryck av fina minnen,
men som precis som jag, vandrat efter andra stigar i livet.

Men nästan alltid när jag kommer hem till korsningen där jag växte upp,
spelas minnen upp, som på film…

(barndomens korsning fotad från en flygtur med Mannen)

& de nya vännerna,
som delar med sig av sina bagage,
som ger oss nya vinklar på livet
& när man lyssnar
så kan man höra nycklarna de ger oss
för nya portar i livet.

Garden Of Eden

Blygrå moln sveper förbi i väldig fart.
Vindarna är inte bitande kalla som de brukar vara såhär års,
men sliter med sig håret, som ser ut som havsanemoner i oväder.

& den här isiga marken…

Jag biter mig läppen för att inte klaga.
För det finns ett citat som fastnade hos mig i höstas
efter att ha tittat på en dokumentär om grabbarna som varit på månen.

‘Since then I have not complained about the weather one single time,’ he says. ‘I’m glad there is weather. I’ve not complained about traffic — I’m glad there are people around.’ On his return, he used to visit shopping malls just to ‘watch the people go by. I’d think, boy, why do people complain about the Earth? We are living in the Garden of Eden.’

Alan Bean on his Apollo mission, and what he did next

Tacksamhet. Igen.